För några veckor sedan klämdes jag i spärrarna till tunnelbanan. Det var rusningstrafik och lång kö till spärrarna. Jag läste av mitt kort noga och passerade spärren. Trots detta slog den ihop rakt på min axel. Jag hade ont och nedsatt funktion i axeln i flera veckor och kunde inte utföra mitt arbete till 100%. Jag anmälde detta till MTR och de skickade det vidare till sitt försäkringsbolag.
Efter flera veckor fick jag veta att jag inte får någon ersättning. Jag fick veta att om inte spärren slår igen efter den framfrö så går man skylla sig själv om man blir klämd. Jag har inten aning om huruvuda soärren slog igen efter personen som passerade före mig. Skulle alla vänta på att spärren slår igen om personen framför skulle ”stressgången” behöva förlängas för att få plats med alla som köar för att få plats med alla som köar för att komma ner till tunnelbanan i rusningstrafik.
Jag ställde mig och iakttog spärren jag blev klämd i under rusningstrafiken några dagar senare. Under de tio minuter jag stod där blev en person klämd och vid flera tillfällen stod spärren utan orsak öppen för att sedan plötsligt slå igen när någon passerade.
MTR säger att de haft en tekniker där som kollat att allting fungerat. Om de tittat på den i rusningstrafik vill de inte svara på. De flesta människor passerade också spärren utan att den slagit igen och skulle alltså få skylla sig själva om de blev klämda.
Att dessa farliga spärrar skulle minska plankningen kan ifrågasättas. Att föra statistik över alla människor som passerar spärrarna utan att läsa av sin biljett är inte samma sak som att föra statistik över plankning. Många tycker att det är kul att hoppa över de lägre spärrarna trots att de har en biljett. Och alla vet att det är hur enkelt som helst att gå bakom en annan person och på så sätt komma igenom de högre spärrarna utan att betala.
Om människor inte ansåg sig ha råd att betala 450 kronor 20o1 kan de knappast betala 790 kronor 2011. Detta är ren logik. Ta bor de farliga spärrarna och sätt tillbaka de lägre vändkorsspärrarna eller än hellre inför en öppen spärrlinje som som både välkomnar och underlättar kollektivt miljövänligt resande.
J. ADAMSSON, Stockholm



